JAZZPARTY 2012 – ETT LJUS I MÖRKRET

Ja, ett ljus i vintermörkret är nog en väldigt passande rubrik på årets, 2012, upplaga av Lunds Internationella JazzParty.
Jag konstaterar nu att det nog var en lyckoträff för producenten Louis Mitchell att samarbetet med Grand Hotel tog slut. Och att valet av ny lokal föll på Akademiska Föreningen vars lokaliteter och serviceambitioner visade sig vara nära nog perfekta för Lunds största musikfest.
Mitchell har en osviklig känsla för vad som går hem i ett sammanhang som detta och hans ”jazzgumbo” var i år välkomponerad som aldrig förr. Hela anrättningen hade fått betoning mera på party än jazz och jag tror att detta var anledningen till att den månghövdade publiken gled runt med en sång på läpparna och sprall i benen.
Låt mig nu bara i all korthet nämna några av de artister som gjorde kvällen till den succè den var.
Från London kom JazzDynamos och vokalisterna Pat Reyford och Lucy Randell som fick fart på kalaset redan från start. Musik från gränslandet mellan pop och jazz, typ Stevie Wonder, är inte fel.
Kvällens lilla men ändå så stora artist, Lillian Boutté från New Orleans var också hon med sitt fina band ett välvalt inslag. Hennes versioner av Armstrongsignaturen When It´s Sleepy Time Down South och Eartha Kitts en gång så stora hit Cést Si Bon tände verkligen publiken.
Lokala storbandet Flashback Big Band bjöd bl a på ett set musik ur
Glenn Millerrepertoaren. Låtar som In The Mood, Chattanooga Choo Choo,String Of Pearls, American Patrol m fl fick mig att känna mig förflyttad till min tidiga ungdoms skoldanser. Dansgolvet i Stora salen fylldes snabbt med bl a för kvällen av Hep Cat Club swingskolade danspar. Kul och imponerande.
Kvällens absoluta höjdpunkt var två set med nya danska sextetten Six City Stompers.Detta unga och energifyllda band utannonserades som fräsh och klassisk jazz. Så sant! Utan att förringa någon vill jag ändå speciellt nämna blåsarna. På trumpet Peter Marott,på flugabone ( en sorts mix av ventilbasun och flygelhorn ) och piano
Peter Rosendal och så kvällens stora överraskning på altsax Mads Mathias. Hans utomordentligt fina ton och välformulerade solon gör
att jag gärna utnämner utnämner honom till en ”rising star”.
Till sist och sammantaget tycker jag att Louis Mitchell har gett oss en god lektion i konsten att fylla ett helt hus med fantastisk musik och med glad och belåten publik. Och detta utan att egentligen boka en enda jättekänd artist. Stort !

STIG LINDEROTH

Familje-Kuriren i Båstad

När jag var 10 år ungefär ( är född 1940 ) gav jag och några kompisar ut en liten hemmagjord tidning som innehöll familjenotiser,recept, roliga historier, spännande berättelser, annonser och serier mm.
Nu, efter alla år och vid dryga 70,fick jag tag i ett ex av det näst sista numret av denna eminenta
publikation. Doch inte komplett, tex saknas första sidan. Finns något exemplar kvar hos någon i Båstad tro ? En av serierna hette Spindel-mannen, vilket ju är lite anmärkningsvärt då amerikanska originalet skapades i början på 60-talet !?
Vet någon äldre, eller annan för den delen, Båstadsbo något om Familje-Kuriren ?
Själv har jag typiskt nog inget kvar. Hör av er !

Från min bokhylla (Mitt Afrika 3)

Det är naturligtvis inte bara Tarzan och andra pojkäventyr som präglat min bild av den svarta kontinenten. Tidigt kom jag i kontakt med de riktiga äventyren genom böckernas värld och alla de fantastiska skildringar av djur och natur och också historia som kommit i min väg under årens lopp.

Böcker jag läst (och läst om) hittills under 2010

Davidson, Basil
Afrika, en kontinents historia
(En oumbärlig bok om man snabbt vill sätta sig in i Afrikas komplexa historia )

Butcher, Tim
Blood River, A Journey to Africa´s Broken Heart
( En väldigt spännande och prisbelönt skildring om ett försök att göra om Stanleys berömda Kongoäventyr )

Park, Mungo
Travels in the Interior of Africa
( Skotten Mungo Park kartlägger floden Nigers lopp. En bok i serien Wordsworth Classics )

Hochschild, Adam
Kund Leopolds våldnad
( Ingen bok för klena nerver. Men är man intresserad av kolonialismens historia kommer man inte undan )

Gourevitch, Philip
Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans ned våra familjer-
berättelser från Rwanda
( Skildringar av obegripliga grymheter utförda för inte så länge sedan )

Hagerfors, Lennart
Valarna i Tanganyikasjön
( Ytterliggare en bok om Stanley. Fiction med humor )

Kapuscinski, Ryszard
The Emperor
( Slutet på Haile Selassieepoken skildrad på ett unikt men lite svårläst sätt av en av de riktigt stora journalistena )

Wrong, Michela
In the Footsteps of Mr Kurz
( Ur askan i elden. Om Kongo efter Belgien. 30 år under diktatorn Mobutu. En fantastisk bok om ännu en av historiens många envåldshärskare )

Övriga böcker på temat Afrika, 1950-2009

Pretorius, Major P J
Man i djungeln

Joslin, Mike
Obesegrade djungler

Doyle, A Conan
The War in South Africa

Persson, Lars
Abantu

Mowat,Farley
Kvinna i dimmornas land

Schandy, Tom
Det vilda Afrika

Rasmussen, Nina & Tin, Hjalte
Från Kapstaden till Kairo – På motorscykel genom Afrika

Doyle, Adrian Conan
Djungel och djuphav

Strandberg, Olle
Jambo

Sjögren, Bengt
Mörka Afrika – Det förflutna klarnar

Joslin, Mike
Med Mike Joslin på Guldkusten

Allen, Charles
Tales from the Dark Continent

Jeal, Tim
Stanley – The Impossible Life of Africa´s Greatest Explorer

Historiskt panorama Afrika

Stewart, Stanley
Old Serpent Nile – A Journey to the Source

Moorhead, Alan
The Blue Nile

Lundkvist, Artur
Negerkust

van der Post, Laurens
Vågspel i det inre

Voors, Barbara
När elefanter dansar

Sterling, Thomas
I Stanleys spår

Wästberg, Per
Afrika, ett uppdrag

Lindblom, G
Afrikanska strövtåg

Kapuscinski, Ryszard
Another Day of Life

Kapuscinski, Ryszard
Ebenholts

Johanson, Donald and Shreeve, James
Lucy´s Child – The Discovery of a Human Ancestor

Theile, Albert
Konst i Afrika

Douglas-Hamilton, Iain & Oria
De vilda elefanterna

Brinck, Per
Bergsandar och ökenfolk

Adamson, Joy
Född fri

Guggisberg, C A W
Simba

O´GFarrell, Gerald
The Tutankhamun Deception

Livingstone, David
Livingstones resor – Sjön Ngami

Berg, Lasse
Gryning över Kalahari

Berg, Lasse
När Sverige upptäckte Afrika

Gudmundsen, G
14 år bland kopter och hedningari Abessinien

Miller, Charles
The Lunatic Express

Dahl, Georg
Från mitt afrikanska vattenhål

Davis, Hassholdt
Trollkarlarnas by

Fuchs, Peter
De beslöjade männens rike

Grzimek, Bernard & Michael
Serengeti får inte då – 367000 djur utan hem

Frayling, Christopher
The Face of Tutankhamun

Johanson, Donald & Shreeve, James
Lucy´s Child -The Discovery of a Human Ancestor

Markham, Beryl
Västerut i natten

Thurman, Judith
Karen Blixen

Fentz, Vagn
Gambia

Petri, Kristian
Djungeln

Ridgeway, Rick
The Shadow of Kilimanjaro

Persson, Lars
Flodkällornas folk

Dugard, Martin
Into Africa – The Epic Adventures of Stanley & Livingstone

van Lawick-Goodall, Jane
I människans skugga

McCall Smith, Alexander
Damernas detektivbyrå

McCall Smith, Alexander
Giraffens tårar

McCall Smith, Alexander
Vackra flickors lott

McCall Smith, Alexander
In the Company of Cheerful Ladies

Blixen, Karen
Out of Africa

Greene, Graham
The Heart of the Matter

Kingsolver, Barbara
The Poisonwood Bible

Conrad, Joseph
Heart of Darkness

Holding, Ian
Unfeeling

Wallace, Edgar
Bosambo – nya Sandershistorier

Haggard, H Rider
Hon

Haggard, H Rider
King Solomon´s Mines

Haggard, H Rider
Allan Quatermain

Naipaul, V S
A Bend in the River

Tarzan i mitt hjärta (Mitt Afrika 2)

Johnny Weissmuller blev som Gustav II Adolf med tiden tämligen fet. Ungefär halvvägs igenom den tolv filmer långa raden med Tarzanfilmer som Weissmuller gjorde kunde vi ana hur den smygande övervikten till sist skulle omöjliggöra fler filmer. Den tolfte, Tarzan och kvinnan från havet blev den sista. Därefter klädde Weissmuller på sig och blev Djungel Jim i en lång rad filmer, som nog inte gjorde så många glada.
1949 var det så premiär för en ny Tarzan, Lex Barker. Tveksamheten var stor bland Tarzanfansen för Johnny Weissmuller var ju egentligen både den första och sista riktiga Tarzan.
Men även om Barker nu inte var sinnebilden av en vildman precis så var han både muskulös, snabbfotad och rörlig bland lianerna.

I många år hade jag bara en Lex Barkerfilm i min samling, en gammal VHS-kopia av Tarzan´s Magic Fountain, inspelad för länge sedan från TV och i en kvalitet därefter. Nu är vi framme vid 2010 och jag upptäcker till min stora glädje att Lex Barkers alla fem filmer släppts på DVD i serien Warner Archives, med ljud och bild i hög klass. Budgetfilmer har dom kallats men jag tycker faktiskt att dom är väl så bra som Weissmullerfilmerna. Lex Barker är en Tarzan med fart och humor och som har behållit sin föregångares fåordiga och lite truliga framtoning.
Sol Lesser har fortsatt produktionsansvaret för RKO och med från Weissmullerepoken är Brenda Joyce som Jane och Weissmullers berömda djungelskrik i original.
Barkers första Tarzanäventyr, Tarzan´s Magic Fountain, handlar om hur ett gammalt flygplansvrak leder till en stad i djungeln där en magisk källa gör att invånarna inte åldras. Pilotens dagbok hittas av Cheeta i planet och ger vid handen att hon, piloten var en kvinna,kan vara vid liv och att hon kan ha nyckeln till evigt liv. Mindre nogräknade skurkar får nys om det hela och ser i den magiska källan möjligheter rill stora pengar i väst. Tarzan som känner till källan ombeds att visa vägen men vägrar förstås.
Efter många och omtumlande turer där skurkarna till sist oskadliggörs blir allt som förr och så småningom råder åter lugn och harmoni i djungeln.
Tarzan and the Slave Girl från 1950 har Vanessa Brown i rollen som Jane och Cheeta hat fått en kompis, Coco och det blir förstås mer ”monkeybusiness” än vanligt. Tarzan räddar ett gäng tillfångatagna flickor från ett liv som slavar. Barker är duktig på slagsmål så det blir mycket hårda nypor men hela tiden med glimten i ögat. Filmen är rätt förutsägbar men har ändå
massor av charm.
Tarzan´s Peril handlar om vapensmuggling där vita skummisar förser infödingar med vapen. Obalans bland djungelns folk blir förstås resultatet. Jag tycker mig känna igen historien från något tidigt Fantomenäventyr. Till den här filmens förtjänst hör att den innehåller många autentiska scener inpelade på ort och ställe i östra Afrika. En ny Jane får Tarzan här, Virginia Huston som blir Barkers tredje.
I Tarzan´s Savage Fury finner vi åter en ny Jane, Dorothy Hart. Denna Barkers fjärde film handlar om diamanter som ju också hör till Afrikas många tvistefrön. Det verkar f ö som om rollen som Jane genomgående varit svår att besätta för i Barkers nästa och sista film får han sin femte Jane, Joyce Mac Kenzie. Jämför gärna med Weissmullers två fruar på tolv filmer !
Barker lämnar arenan med Tarzan and the She-Devil. Med den äran tycker jag. Jakten på elfenben är ämnet för denna sista riktiga Tarzanfilm. Som den slemme elefantjägaren Varga ser vi Raymond Burr som senare kom att bli superkänd som Perry Mason.
Man kan tycka vad man vill om den här sortens enkla äventyrsfilmer men jag gillar dom för dom är oftast realistiska, dvs det mesta man ser är möjligt att uppleva på riktigt. Allt är befriande fritt från hokus pokus och specialeffekter.
Att diskutera Tarzan utan att nämna filmen Greystoke-The Legend of Tarzan, Lord of the Apes, kan man ju bara inte. Den är gjord nästan som en dokumentär och bör naturligtvis finnas hos varje sann Tarzanvän.
Ett medium i detta sammanhang som nästan är bortglömt är radio. Tarzan som radioteater, visst, det är faktiskt riktigt roande att lyssna på. Försök att hitta boxen Edgar Rice Burroughs
Tarzan on radio som innehåller 60 halvtimmesprogram från 1951.
Till sist, Tarzan som serie är också något att komma i håg och jag vill slå ett slag för de söndagssidor som publicerades 1931-1950 och som tecknades först av Hal Foster ( Prins Valianttecknaren) och sedan av Burne Hogarth. Dessa finns utgivna av amerikanska serieförlaget NBM Publishing. 18 inbundna storslagna äventyr i fyrfärg !

Det började med Livingstone (Mitt Afrika 1)

Mitt intresse för Afrika, denna stora, mörka och hemlighetsfulla kontinent började nog 1949. Jag var då 9 år gammal och fick som julklapp detta år del nr 8 av bokserien Min Skattkammare vars undertitel var Uppfinningar och upptäcktsfärder.
Upptäcktsresande var vad jag skulle bli, det var jag tidigt helt på det klara med. Efter ett par år skrev jag ett brev till Naturhistoriska muséet i Göteborg och frågade försynt om det inte framöver skulle äga rum någon sorts forskningresa, inom Sverige dög bra, där en ung och vetgirig assistent kunde göra nytta. Så naiv man kunde vara. Men tro det eller ej, jag fick svar från hustrun till en professor i geologi. Professorn skulle gräva i jorden någonstans på västkusten och nog kunde jag få vara med. Dock lät professorn meddela genom sin hustru, hade han hörselproblem och detta kunde möjligen skapa lite praktiska problem.
Om det var på grund av detta med professorns nedsatta hörsel eller att jag helt enkelt inte så här tidigt vågade ta steget ut i vetenskapens tjänst kommer jag inte i håg, men jag fick kalla fötter. Jag var dessutom så oartig att jag inte besvarade brevet. Jag kände mig länge lite skuldmedveten över detta men efter hand förbleknade episoden och jag kunde ostört gå vidare med mina fantasier om nära och fjärran länder. Brevväxlingen försvann så småningom och jag kommer förstås inte längre ihåg namnen på de inblandade. Försök till ursäkt är med andra ord inte längre möjlig.
1951 var julklappen Sten Bergmans På hundsläde genom Kamtchatka. Från Ff julen 1951 står det handskrivet på bokens försättsblad. Från farfar alltså som nu också han börjat förstå vad jag intresserade mig för. Denna Sten Bergmanklassiker följdes efter hand av Bergmans övriga böcker om Nya Guinea och dess fantastiska paradisfåglar. Jag minns för övrigt väldigt väl alla hans radioprogram där han med sin originella stämma fångade mitt intresse för fåglar med resultat att jag 1955 skaffade min första fågelbok. Tillsammans med mina kompisar Nils Bernhard Rosenlund och Lasse Berg utrustades massor av fågelutflykter runtom i Bjäre för att inventera bygdens fauna och flora. Lasse Berg blev sedermera upptäckare på riktigt och Rosenlund skogvaktare.
Det långa avsnittet om Livingstones resor som fanns i Min skattkammare satte mera precis mitt fokus på Afrika och framför allt dess västra och inre områden.
Det var vid den här tiden som Tarzanfilmerna började matinévisas på Scalabiografen i Båstad. Med Tarzanfilmer menade vi nog de som hade Johnny Weissmuller i huvudrollen. De tidiga 30- och 40-talsfilmerna med t e x Buster Crabbe och Elmor Lincoln, i den mån de visades på vår bio betraktade vi nog som lite töntiga. Med Weissmullerfilmerna var det annat, de bidrog verkligen till att befolka min bild av Afrika. Stora djurrika savanner, täta djungler och så här och där vid flodernas stränder handelsstationer med i bland rätt skumma vita föreståndare. Dessa utnyttjades av ännu skummare äventyrare som med stora expeditioner drog i väg för att skaffa elfenben eller andra naturtillgångar som egentligen tillhörde infödda folk boendes i exotiska djungelstäder bortom ära och redlighet. Mot dylik orättfärdig verksamhet var Tarzan oslagbar och många var de skurkar som fick ett i matinépublikens ögon våldsamt och välförtjänt slut i kvicksandshål eller någon annan hemskhet. Sällan har väl rättvisans hårdhänta brutalitet applåderats så som under en Tarzanmatiné.
Weissmuller hann med 12 filmer under sin Tarzankarriär och hans Jane hann spelas av två unga skönheter. Maureen O´Sullivan i sex filmer och Brenda Joyce i fyra. I två Weissmullerfilmer var Jane på annan ort och fanns med endast i form av brevskriverska gjutandes hopp och tröst i Tarzans nu lite ensammare liv. Nå, riktigt ensam var Tarzan nu inte under Janes frånvaro. Han hade en son, Boy, som spelades av Johnny Sheffield i åtta filmer. I alla tolv filmerna fanns förstås också shimpansen Cheeta.
I mitt Afrika fanns Tarzan och de historier som presenterades på vita duken kändes verkliga. Åtminstone för en äventyrssugen ung man på tio till tolv år. Äventyren var för det mesta ganska snälla och kolonialmakternas våldsamma framfart på afrikansk mark var vi vid denna tid ganska ovetande om.
Historien om Tarzan började när Edgar Rice Burroughs hjältes anfader en gång strandade på Afrikas västra kust. John Clayton, Tarzans pappa som var utsänd av brittiska regeringen för att kolla upp stridigheter i en västafrikansk koloni kom först till Freetown i Sierra Leone. Här bytte han båt och råkade efter några dagars seglats ut för ett myteri och blev ilandslängd, med hustru, bagage och annat. Exakt var familjen Claytons lilla hydda, i vilken Tarzan föddes, uppfördes vet jag inte, och ingen annan heller tror jag. Området bör i alla fall ligga någonstans mellan floderna Nigers och Kongos mynningar. Många gånger, också sent i livet har jag med kartboken uppslagen fantiserat kring denna mytiska plats.

Polarn Peer, R.I.P

Peer Johansson, en gång jazzskribent på Sydsvenska Dagbladet har sällat sig till den numera allt
större grupp av jazzutövare och jazzens vänner och tillskyndare som befinner sig i jazzhimlen.
Jag har Peer att tacka för mycket. Vid vårt första möte på Finn Inn i Lund, för många herrans års sedan , valde Peer med säker hand ut min första fru åt mig och med resultatet att jag så småningom fick två fantastiska döttrar.
Den vänskap som då tog sin början fortsatte genom åren och Peer ledde mig också in på freelance-
journalismens bana. Under flera år var vi en sorts jazzens Bill och Bull vid de många jazzevenemang som vi bevakade för Sydsvenskans räkning. Peer tog hand om det han gillade, den lite äldre och bredare jazzen, typ Ellington och Basie och jag fick på min lott modernare och i bland experimentella artister som Art Ensemble of Chicago m fl.
Många är de jazzfestivaler vi upplevt tillsammans. De var ju årets begivenheter som inte bara
innebar möten med jazzens stora utan också sammanträffanden med kollegorna från andra avisor,
Hans Fridlund, Bengan Melin och Olle Bull för att nämna några.
Peer Hugo, han hade ju den egenheten att kalla både sig själv och godkända vänner för Hugo, ledde en gång en utflykt till swinging London. Enda deltagaren förutom Peer då var undertecknad, Stig Hugo alltså. De numera preskriberade upplevelserna levde vi länge på. Jag gick t e x på mitt livs första fotbollsmatch med tillhörande fish & chips.
Då detta var under punkens storhetstid blev rapporterna hem väl kryddade med det vi såg i form av alla originella människor som befolkade London på den tiden. Att vi levde större delen av den vakna tiden i pubmiljö behöver kanske inte påpekas liksom att Londonveckan blev till stoft för många av Peers roliga krönikor.
Efter det att vi så småningom blivit äldre och kanske lite förståndigare fortsatte vår kontakt mestadels via telefon och därmed många och långa diskussioner om de senast inköpta filmerna på DVD. Jag fick massor av tips på filmer som borde införskaffas.
Peer var en ytterst generös och genomsnäll person som jag och säkert många fler av vår generation nu saknar mycket.

Bernt Rosengren fick Orkesterjournalens Gyllene Skiva !

Femte gången gillt. Orkesterjournalens Gyllene Skiva gick i år till tenorsaxnestorn Bernt Rosengren och I´m Flying. Bernt lade därmed ytterliggare ett pris till den redan imponerande samlingen av belöningar. Grattis Bernt !

Bernts tidigare Gyllene Skivor:
1965 Stockholm Dues
1968/69 Improvisationer
1974 Notes From Underground
1999 Face To Face ( med Arne Domnerus )

NIO JAZZLIV – Lester Young- Billie Holiday- Thelonius Monk- Art Blakey- Charlie Parker- Charles Mingus- Miles Davis- Chet Baker och Sonny Rollins sammanförda av Bo Everlind och Rolf Yrlid. Atlantis 2009, 266 sidor inbunden

Det var länge sedan jag har läst en jazzbok på svenska som gett mig sådan glädje som Nio Liv. Urvalet till den här antologin tycker jag är välgjort och även om syftet inte varit att speciellt  framhäva de nio  eller de perioder det mestadels handlar om, 1940-50-60-talen så menar jag att  man inte kan bortresonera dessa årtiondens betydelse för jazzens utveckling eller storheten hos de nio. Det finns säkert minst nio  jazzmusiker till av ungefär samma kaliber som kunde varit värda att fördjupa sig i men det är kanske en annan historia eller rentav en annan bok.  En uppföljare kan definitivt vara att tänka på. Det finns garanterat ordentligt med material att botanisera i.

Författarna till de nitton essäerna här är med något enstaka undantag mycket välrenommerade och kunniga i jazzhistorien. Detta borgar för att också de mest pålästa av läsarna av denna bok kan finna stort nöje av  texterna som enligt uppgift inte tidigare varit översatta till svenska. Översättningarna är f ö vad jag kan bedöma utan att ha kollat mot originaltexterna välgjorda.

För den som kan sin jazzens guldålder tillför väl den här boken inget väsentligt nytt utan det är väl snarare 266 sidor igenkännanden och jovisst-så-var-det-ju-upplevelser man får för pengarna. Bra så ! Se  här några goda exempel.

- Lester Youngs famösa värnpliktstjänstgöring 1945 (John McDonough)

- Billie Holiday och historien kring Strange Fruit (David Margolick)

- Thelonius Monk och skivbolaget Riverside (Orrin Keepnews)

- Charlie Parker, en jazzens Ikaros, om bl a den katastrofala Lover Man-inspelningen (Nat Hentoff)

- Charles Mingus ”tal till publiken” under en stökig kväll på The Five Spot (Diane Dorr-Dorynek)

- Miles Davis i Paris (Boris Vian)

- Mike  möter Miles. Om The Birth of the Cool  (Mike Swerin)

- Chet Bakers sista dagar (Jeroen de Valk)

- En jazzmusikers död. Ur jazzdeckaren Looking for Chet Baker ( Bill Moody)

- Sonny Rollins och hans sabbatsår (Whitnet Balliet)

- Om Sonny Rollins, perfektionisten (Francis Davis)

Den här boken måste ju glädja såväl de sanna jazznostalgikerna som dagens yngre och nyfikna jazzvänner. Ett givet köp alltså !

STRÅLANDE VIVIAN BUCZEK !

VIVIAN BUCZEK & CLAES CRONA TRIO Dedication to my giants

Joyspring – What are you doing the rest of your life? – All the way – Whisper not -
Nica´s dream – How do you keep the music playing ? – My shining hour – Once you love – I got a woman – Didima – Stockholm sweetning – Very early – Four

Claes Crona p, Kenji Rabson b, Robert Ikiz dr, Vivian Buczek vo.
Gäster : Roger Pontare voc, Andreas Öberg g
Inspelad i Stockholm 2009 – Crown Jewels/CJCD 09-04, tid 54 min

Missar ni den här skivan så får ni skylla er själv ! Enligt min mening så är sångerskan Vivian Buczek en sensation, varken mer eller mindre.
Här är det frågan om äkta jazzsång med influenser från både Peggy Lee och Anita O´Day.
Det är ju så här vi vill att jazz skall sjungas.
Hela långa raden av de andra svenska jazzsångerskorna som kommit fram de senaste tio åren
må vara både skickliga och innovativa men när det kommer till känsla och utspel har Vivian inget att frukta från kollegorna i branschen.
Inledande Joyspring ( Clifford Brown) anger tonen och jag är golvad ! Sen följer en rad väl valda
Jazzstandards, ett par Legrandlåtar och så två bra original, Once you love ( Vivian och Bruno Buczek ) och Didima ( Claes Crona ).
Claes Cronas trio stöttar Vivian på ett närmast oslagbart sätt. Jag kan bara konstatera att
det är lätt att glömma vilken fantastiskt bra pianist Crona är och att det är lätt att komma i skuggan av de många fina yngre jazzpianister vi har i Sverige i dag.
Plattans bästa spår är Ray Charleshiten I got a woman där Vivian får hjälp av Roger Pontare. Hade vi haft jazzsinglar kvar så skulle I got a woman haft en given plats på ena sidan och Joyspring på den andra.

Bengt Sjögren – en resenär har lämnat oss

Man blir alltid lika bedrövad när det glesnar i leden och man inser att  det egentligen inte finns  några nya  personligheter som kan fylla luckorna. Bengt var den siste av dom stora svenska äventyrarna och hans böcker genomsyrades alltid av en stor mängd rättvisepatos och en  moralisk grundsyn på livet här på jorden som  borde omfattas av många fler.

Bengt var en man med många talanger och jag minns med stor tacksamhet då han och Ivar Sjögren  under ”artistnamnet” Sjögren & Sjögren  agerade trubadurer på bokhandeln Pockets lilla scen under en av Lunds tidiga kulturnätter.  Han var också min ”sidekick” i ett radioprogram om Seychellernas musik som  jag gjorde för många år sedan i serien Afrotime. Någon bättre skickad för denna uppgift fanns naturligtvis inte. Bengt Sjögren gjorde ju många egna radioprogram genom åren och jag kan bara konstatera att  det tyvärr inte längre görs program av det slaget. Och repriser kan man väl inte hoppas på så det blir att läsa om Bengts böcker. Jag tänker börja med den ständigt aktuella  Mörka Afrika.