Tarzan i mitt hjärta (Mitt Afrika 2)

Johnny Weissmuller blev som Gustav II Adolf med tiden tämligen fet. Ungefär halvvägs igenom den tolv filmer långa raden med Tarzanfilmer som Weissmuller gjorde kunde vi ana hur den smygande övervikten till sist skulle omöjliggöra fler filmer. Den tolfte, Tarzan och kvinnan från havet blev den sista. Därefter klädde Weissmuller på sig och blev Djungel Jim i en lång rad filmer, som nog inte gjorde så många glada.
1949 var det så premiär för en ny Tarzan, Lex Barker. Tveksamheten var stor bland Tarzanfansen för Johnny Weissmuller var ju egentligen både den första och sista riktiga Tarzan.
Men även om Barker nu inte var sinnebilden av en vildman precis så var han både muskulös, snabbfotad och rörlig bland lianerna.

I många år hade jag bara en Lex Barkerfilm i min samling, en gammal VHS-kopia av Tarzan´s Magic Fountain, inspelad för länge sedan från TV och i en kvalitet därefter. Nu är vi framme vid 2010 och jag upptäcker till min stora glädje att Lex Barkers alla fem filmer släppts på DVD i serien Warner Archives, med ljud och bild i hög klass. Budgetfilmer har dom kallats men jag tycker faktiskt att dom är väl så bra som Weissmullerfilmerna. Lex Barker är en Tarzan med fart och humor och som har behållit sin föregångares fåordiga och lite truliga framtoning.
Sol Lesser har fortsatt produktionsansvaret för RKO och med från Weissmullerepoken är Brenda Joyce som Jane och Weissmullers berömda djungelskrik i original.
Barkers första Tarzanäventyr, Tarzan´s Magic Fountain, handlar om hur ett gammalt flygplansvrak leder till en stad i djungeln där en magisk källa gör att invånarna inte åldras. Pilotens dagbok hittas av Cheeta i planet och ger vid handen att hon, piloten var en kvinna,kan vara vid liv och att hon kan ha nyckeln till evigt liv. Mindre nogräknade skurkar får nys om det hela och ser i den magiska källan möjligheter rill stora pengar i väst. Tarzan som känner till källan ombeds att visa vägen men vägrar förstås.
Efter många och omtumlande turer där skurkarna till sist oskadliggörs blir allt som förr och så småningom råder åter lugn och harmoni i djungeln.
Tarzan and the Slave Girl från 1950 har Vanessa Brown i rollen som Jane och Cheeta hat fått en kompis, Coco och det blir förstås mer ”monkeybusiness” än vanligt. Tarzan räddar ett gäng tillfångatagna flickor från ett liv som slavar. Barker är duktig på slagsmål så det blir mycket hårda nypor men hela tiden med glimten i ögat. Filmen är rätt förutsägbar men har ändå
massor av charm.
Tarzan´s Peril handlar om vapensmuggling där vita skummisar förser infödingar med vapen. Obalans bland djungelns folk blir förstås resultatet. Jag tycker mig känna igen historien från något tidigt Fantomenäventyr. Till den här filmens förtjänst hör att den innehåller många autentiska scener inpelade på ort och ställe i östra Afrika. En ny Jane får Tarzan här, Virginia Huston som blir Barkers tredje.
I Tarzan´s Savage Fury finner vi åter en ny Jane, Dorothy Hart. Denna Barkers fjärde film handlar om diamanter som ju också hör till Afrikas många tvistefrön. Det verkar f ö som om rollen som Jane genomgående varit svår att besätta för i Barkers nästa och sista film får han sin femte Jane, Joyce Mac Kenzie. Jämför gärna med Weissmullers två fruar på tolv filmer !
Barker lämnar arenan med Tarzan and the She-Devil. Med den äran tycker jag. Jakten på elfenben är ämnet för denna sista riktiga Tarzanfilm. Som den slemme elefantjägaren Varga ser vi Raymond Burr som senare kom att bli superkänd som Perry Mason.
Man kan tycka vad man vill om den här sortens enkla äventyrsfilmer men jag gillar dom för dom är oftast realistiska, dvs det mesta man ser är möjligt att uppleva på riktigt. Allt är befriande fritt från hokus pokus och specialeffekter.
Att diskutera Tarzan utan att nämna filmen Greystoke-The Legend of Tarzan, Lord of the Apes, kan man ju bara inte. Den är gjord nästan som en dokumentär och bör naturligtvis finnas hos varje sann Tarzanvän.
Ett medium i detta sammanhang som nästan är bortglömt är radio. Tarzan som radioteater, visst, det är faktiskt riktigt roande att lyssna på. Försök att hitta boxen Edgar Rice Burroughs
Tarzan on radio som innehåller 60 halvtimmesprogram från 1951.
Till sist, Tarzan som serie är också något att komma i håg och jag vill slå ett slag för de söndagssidor som publicerades 1931-1950 och som tecknades först av Hal Foster ( Prins Valianttecknaren) och sedan av Burne Hogarth. Dessa finns utgivna av amerikanska serieförlaget NBM Publishing. 18 inbundna storslagna äventyr i fyrfärg !

Det började med Livingstone (Mitt Afrika 1)

Mitt intresse för Afrika, denna stora, mörka och hemlighetsfulla kontinent började nog 1949. Jag var då 9 år gammal och fick som julklapp detta år del nr 8 av bokserien Min Skattkammare vars undertitel var Uppfinningar och upptäcktsfärder.
Upptäcktsresande var vad jag skulle bli, det var jag tidigt helt på det klara med. Efter ett par år skrev jag ett brev till Naturhistoriska muséet i Göteborg och frågade försynt om det inte framöver skulle äga rum någon sorts forskningresa, inom Sverige dög bra, där en ung och vetgirig assistent kunde göra nytta. Så naiv man kunde vara. Men tro det eller ej, jag fick svar från hustrun till en professor i geologi. Professorn skulle gräva i jorden någonstans på västkusten och nog kunde jag få vara med. Dock lät professorn meddela genom sin hustru, hade han hörselproblem och detta kunde möjligen skapa lite praktiska problem.
Om det var på grund av detta med professorns nedsatta hörsel eller att jag helt enkelt inte så här tidigt vågade ta steget ut i vetenskapens tjänst kommer jag inte i håg, men jag fick kalla fötter. Jag var dessutom så oartig att jag inte besvarade brevet. Jag kände mig länge lite skuldmedveten över detta men efter hand förbleknade episoden och jag kunde ostört gå vidare med mina fantasier om nära och fjärran länder. Brevväxlingen försvann så småningom och jag kommer förstås inte längre ihåg namnen på de inblandade. Försök till ursäkt är med andra ord inte längre möjlig.
1951 var julklappen Sten Bergmans På hundsläde genom Kamtchatka. Från Ff julen 1951 står det handskrivet på bokens försättsblad. Från farfar alltså som nu också han börjat förstå vad jag intresserade mig för. Denna Sten Bergmanklassiker följdes efter hand av Bergmans övriga böcker om Nya Guinea och dess fantastiska paradisfåglar. Jag minns för övrigt väldigt väl alla hans radioprogram där han med sin originella stämma fångade mitt intresse för fåglar med resultat att jag 1955 skaffade min första fågelbok. Tillsammans med mina kompisar Nils Bernhard Rosenlund och Lasse Berg utrustades massor av fågelutflykter runtom i Bjäre för att inventera bygdens fauna och flora. Lasse Berg blev sedermera upptäckare på riktigt och Rosenlund skogvaktare.
Det långa avsnittet om Livingstones resor som fanns i Min skattkammare satte mera precis mitt fokus på Afrika och framför allt dess västra och inre områden.
Det var vid den här tiden som Tarzanfilmerna började matinévisas på Scalabiografen i Båstad. Med Tarzanfilmer menade vi nog de som hade Johnny Weissmuller i huvudrollen. De tidiga 30- och 40-talsfilmerna med t e x Buster Crabbe och Elmor Lincoln, i den mån de visades på vår bio betraktade vi nog som lite töntiga. Med Weissmullerfilmerna var det annat, de bidrog verkligen till att befolka min bild av Afrika. Stora djurrika savanner, täta djungler och så här och där vid flodernas stränder handelsstationer med i bland rätt skumma vita föreståndare. Dessa utnyttjades av ännu skummare äventyrare som med stora expeditioner drog i väg för att skaffa elfenben eller andra naturtillgångar som egentligen tillhörde infödda folk boendes i exotiska djungelstäder bortom ära och redlighet. Mot dylik orättfärdig verksamhet var Tarzan oslagbar och många var de skurkar som fick ett i matinépublikens ögon våldsamt och välförtjänt slut i kvicksandshål eller någon annan hemskhet. Sällan har väl rättvisans hårdhänta brutalitet applåderats så som under en Tarzanmatiné.
Weissmuller hann med 12 filmer under sin Tarzankarriär och hans Jane hann spelas av två unga skönheter. Maureen O´Sullivan i sex filmer och Brenda Joyce i fyra. I två Weissmullerfilmer var Jane på annan ort och fanns med endast i form av brevskriverska gjutandes hopp och tröst i Tarzans nu lite ensammare liv. Nå, riktigt ensam var Tarzan nu inte under Janes frånvaro. Han hade en son, Boy, som spelades av Johnny Sheffield i åtta filmer. I alla tolv filmerna fanns förstås också shimpansen Cheeta.
I mitt Afrika fanns Tarzan och de historier som presenterades på vita duken kändes verkliga. Åtminstone för en äventyrssugen ung man på tio till tolv år. Äventyren var för det mesta ganska snälla och kolonialmakternas våldsamma framfart på afrikansk mark var vi vid denna tid ganska ovetande om.
Historien om Tarzan började när Edgar Rice Burroughs hjältes anfader en gång strandade på Afrikas västra kust. John Clayton, Tarzans pappa som var utsänd av brittiska regeringen för att kolla upp stridigheter i en västafrikansk koloni kom först till Freetown i Sierra Leone. Här bytte han båt och råkade efter några dagars seglats ut för ett myteri och blev ilandslängd, med hustru, bagage och annat. Exakt var familjen Claytons lilla hydda, i vilken Tarzan föddes, uppfördes vet jag inte, och ingen annan heller tror jag. Området bör i alla fall ligga någonstans mellan floderna Nigers och Kongos mynningar. Många gånger, också sent i livet har jag med kartboken uppslagen fantiserat kring denna mytiska plats.