Mitt intresse för Afrika, denna stora, mörka och hemlighetsfulla kontinent började nog 1949. Jag var då 9 år gammal och fick som julklapp detta år del nr 8 av bokserien Min Skattkammare vars undertitel var Uppfinningar och upptäcktsfärder.
Upptäcktsresande var vad jag skulle bli, det var jag tidigt helt på det klara med. Efter ett par år skrev jag ett brev till Naturhistoriska muséet i Göteborg och frågade försynt om det inte framöver skulle äga rum någon sorts forskningresa, inom Sverige dög bra, där en ung och vetgirig assistent kunde göra nytta. Så naiv man kunde vara. Men tro det eller ej, jag fick svar från hustrun till en professor i geologi. Professorn skulle gräva i jorden någonstans på västkusten och nog kunde jag få vara med. Dock lät professorn meddela genom sin hustru, hade han hörselproblem och detta kunde möjligen skapa lite praktiska problem.
Om det var på grund av detta med professorns nedsatta hörsel eller att jag helt enkelt inte så här tidigt vågade ta steget ut i vetenskapens tjänst kommer jag inte i håg, men jag fick kalla fötter. Jag var dessutom så oartig att jag inte besvarade brevet. Jag kände mig länge lite skuldmedveten över detta men efter hand förbleknade episoden och jag kunde ostört gå vidare med mina fantasier om nära och fjärran länder. Brevväxlingen försvann så småningom och jag kommer förstås inte längre ihåg namnen på de inblandade. Försök till ursäkt är med andra ord inte längre möjlig.
1951 var julklappen Sten Bergmans På hundsläde genom Kamtchatka. Från Ff julen 1951 står det handskrivet på bokens försättsblad. Från farfar alltså som nu också han börjat förstå vad jag intresserade mig för. Denna Sten Bergmanklassiker följdes efter hand av Bergmans övriga böcker om Nya Guinea och dess fantastiska paradisfåglar. Jag minns för övrigt väldigt väl alla hans radioprogram där han med sin originella stämma fångade mitt intresse för fåglar med resultat att jag 1955 skaffade min första fågelbok. Tillsammans med mina kompisar Nils Bernhard Rosenlund och Lasse Berg utrustades massor av fågelutflykter runtom i Bjäre för att inventera bygdens fauna och flora. Lasse Berg blev sedermera upptäckare på riktigt och Rosenlund skogvaktare.
Det långa avsnittet om Livingstones resor som fanns i Min skattkammare satte mera precis mitt fokus på Afrika och framför allt dess västra och inre områden.
Det var vid den här tiden som Tarzanfilmerna började matinévisas på Scalabiografen i Båstad. Med Tarzanfilmer menade vi nog de som hade Johnny Weissmuller i huvudrollen. De tidiga 30- och 40-talsfilmerna med t e x Buster Crabbe och Elmor Lincoln, i den mån de visades på vår bio betraktade vi nog som lite töntiga. Med Weissmullerfilmerna var det annat, de bidrog verkligen till att befolka min bild av Afrika. Stora djurrika savanner, täta djungler och så här och där vid flodernas stränder handelsstationer med i bland rätt skumma vita föreståndare. Dessa utnyttjades av ännu skummare äventyrare som med stora expeditioner drog i väg för att skaffa elfenben eller andra naturtillgångar som egentligen tillhörde infödda folk boendes i exotiska djungelstäder bortom ära och redlighet. Mot dylik orättfärdig verksamhet var Tarzan oslagbar och många var de skurkar som fick ett i matinépublikens ögon våldsamt och välförtjänt slut i kvicksandshål eller någon annan hemskhet. Sällan har väl rättvisans hårdhänta brutalitet applåderats så som under en Tarzanmatiné.
Weissmuller hann med 12 filmer under sin Tarzankarriär och hans Jane hann spelas av två unga skönheter. Maureen O´Sullivan i sex filmer och Brenda Joyce i fyra. I två Weissmullerfilmer var Jane på annan ort och fanns med endast i form av brevskriverska gjutandes hopp och tröst i Tarzans nu lite ensammare liv. Nå, riktigt ensam var Tarzan nu inte under Janes frånvaro. Han hade en son, Boy, som spelades av Johnny Sheffield i åtta filmer. I alla tolv filmerna fanns förstås också shimpansen Cheeta.
I mitt Afrika fanns Tarzan och de historier som presenterades på vita duken kändes verkliga. Åtminstone för en äventyrssugen ung man på tio till tolv år. Äventyren var för det mesta ganska snälla och kolonialmakternas våldsamma framfart på afrikansk mark var vi vid denna tid ganska ovetande om.
Historien om Tarzan började när Edgar Rice Burroughs hjältes anfader en gång strandade på Afrikas västra kust. John Clayton, Tarzans pappa som var utsänd av brittiska regeringen för att kolla upp stridigheter i en västafrikansk koloni kom först till Freetown i Sierra Leone. Här bytte han båt och råkade efter några dagars seglats ut för ett myteri och blev ilandslängd, med hustru, bagage och annat. Exakt var familjen Claytons lilla hydda, i vilken Tarzan föddes, uppfördes vet jag inte, och ingen annan heller tror jag. Området bör i alla fall ligga någonstans mellan floderna Nigers och Kongos mynningar. Många gånger, också sent i livet har jag med kartboken uppslagen fantiserat kring denna mytiska plats.
