Johnny Weissmuller blev som Gustav II Adolf med tiden tämligen fet. Ungefär halvvägs igenom den tolv filmer långa raden med Tarzanfilmer som Weissmuller gjorde kunde vi ana hur den smygande övervikten till sist skulle omöjliggöra fler filmer. Den tolfte, Tarzan och kvinnan från havet blev den sista. Därefter klädde Weissmuller på sig och blev Djungel Jim i en lång rad filmer, som nog inte gjorde så många glada.
1949 var det så premiär för en ny Tarzan, Lex Barker. Tveksamheten var stor bland Tarzanfansen för Johnny Weissmuller var ju egentligen både den första och sista riktiga Tarzan.
Men även om Barker nu inte var sinnebilden av en vildman precis så var han både muskulös, snabbfotad och rörlig bland lianerna.
I många år hade jag bara en Lex Barkerfilm i min samling, en gammal VHS-kopia av Tarzan´s Magic Fountain, inspelad för länge sedan från TV och i en kvalitet därefter. Nu är vi framme vid 2010 och jag upptäcker till min stora glädje att Lex Barkers alla fem filmer släppts på DVD i serien Warner Archives, med ljud och bild i hög klass. Budgetfilmer har dom kallats men jag tycker faktiskt att dom är väl så bra som Weissmullerfilmerna. Lex Barker är en Tarzan med fart och humor och som har behållit sin föregångares fåordiga och lite truliga framtoning.
Sol Lesser har fortsatt produktionsansvaret för RKO och med från Weissmullerepoken är Brenda Joyce som Jane och Weissmullers berömda djungelskrik i original.
Barkers första Tarzanäventyr, Tarzan´s Magic Fountain, handlar om hur ett gammalt flygplansvrak leder till en stad i djungeln där en magisk källa gör att invånarna inte åldras. Pilotens dagbok hittas av Cheeta i planet och ger vid handen att hon, piloten var en kvinna,kan vara vid liv och att hon kan ha nyckeln till evigt liv. Mindre nogräknade skurkar får nys om det hela och ser i den magiska källan möjligheter rill stora pengar i väst. Tarzan som känner till källan ombeds att visa vägen men vägrar förstås.
Efter många och omtumlande turer där skurkarna till sist oskadliggörs blir allt som förr och så småningom råder åter lugn och harmoni i djungeln.
Tarzan and the Slave Girl från 1950 har Vanessa Brown i rollen som Jane och Cheeta hat fått en kompis, Coco och det blir förstås mer “monkeybusiness” än vanligt. Tarzan räddar ett gäng tillfångatagna flickor från ett liv som slavar. Barker är duktig på slagsmål så det blir mycket hårda nypor men hela tiden med glimten i ögat. Filmen är rätt förutsägbar men har ändå
massor av charm.
Tarzan´s Peril handlar om vapensmuggling där vita skummisar förser infödingar med vapen. Obalans bland djungelns folk blir förstås resultatet. Jag tycker mig känna igen historien från något tidigt Fantomenäventyr. Till den här filmens förtjänst hör att den innehåller många autentiska scener inpelade på ort och ställe i östra Afrika. En ny Jane får Tarzan här, Virginia Huston som blir Barkers tredje.
I Tarzan´s Savage Fury finner vi åter en ny Jane, Dorothy Hart. Denna Barkers fjärde film handlar om diamanter som ju också hör till Afrikas många tvistefrön. Det verkar f ö som om rollen som Jane genomgående varit svår att besätta för i Barkers nästa och sista film får han sin femte Jane, Joyce Mac Kenzie. Jämför gärna med Weissmullers två fruar på tolv filmer !
Barker lämnar arenan med Tarzan and the She-Devil. Med den äran tycker jag. Jakten på elfenben är ämnet för denna sista riktiga Tarzanfilm. Som den slemme elefantjägaren Varga ser vi Raymond Burr som senare kom att bli superkänd som Perry Mason.
Man kan tycka vad man vill om den här sortens enkla äventyrsfilmer men jag gillar dom för dom är oftast realistiska, dvs det mesta man ser är möjligt att uppleva på riktigt. Allt är befriande fritt från hokus pokus och specialeffekter.
Att diskutera Tarzan utan att nämna filmen Greystoke-The Legend of Tarzan, Lord of the Apes, kan man ju bara inte. Den är gjord nästan som en dokumentär och bör naturligtvis finnas hos varje sann Tarzanvän.
Ett medium i detta sammanhang som nästan är bortglömt är radio. Tarzan som radioteater, visst, det är faktiskt riktigt roande att lyssna på. Försök att hitta boxen Edgar Rice Burroughs
Tarzan on radio som innehåller 60 halvtimmesprogram från 1951.
Till sist, Tarzan som serie är också något att komma i håg och jag vill slå ett slag för de söndagssidor som publicerades 1931-1950 och som tecknades först av Hal Foster ( Prins Valianttecknaren) och sedan av Burne Hogarth. Dessa finns utgivna av amerikanska serieförlaget NBM Publishing. 18 inbundna storslagna äventyr i fyrfärg !
