Ja, ett ljus i vintermörkret är nog en väldigt passande rubrik på årets, 2012, upplaga av Lunds Internationella JazzParty.
Jag konstaterar nu att det nog var en lyckoträff för producenten Louis Mitchell att samarbetet med Grand Hotel tog slut. Och att valet av ny lokal föll på Akademiska Föreningen vars lokaliteter och serviceambitioner visade sig vara nära nog perfekta för Lunds största musikfest.
Mitchell har en osviklig känsla för vad som går hem i ett sammanhang som detta och hans “jazzgumbo” var i år välkomponerad som aldrig förr. Hela anrättningen hade fått betoning mera på party än jazz och jag tror att detta var anledningen till att den månghövdade publiken gled runt med en sång på läpparna och sprall i benen.
Låt mig nu bara i all korthet nämna några av de artister som gjorde kvällen till den succè den var.
Från London kom JazzDynamos och vokalisterna Pat Reyford och Lucy Randell som fick fart på kalaset redan från start. Musik från gränslandet mellan pop och jazz, typ Stevie Wonder, är inte fel.
Kvällens lilla men ändå så stora artist, Lillian Boutté från New Orleans var också hon med sitt fina band ett välvalt inslag. Hennes versioner av Armstrongsignaturen When It´s Sleepy Time Down South och Eartha Kitts en gång så stora hit Cést Si Bon tände verkligen publiken.
Lokala storbandet Flashback Big Band bjöd bl a på ett set musik ur
Glenn Millerrepertoaren. Låtar som In The Mood, Chattanooga Choo Choo,String Of Pearls, American Patrol m fl fick mig att känna mig förflyttad till min tidiga ungdoms skoldanser. Dansgolvet i Stora salen fylldes snabbt med bl a för kvällen av Hep Cat Club swingskolade danspar. Kul och imponerande.
Kvällens absoluta höjdpunkt var två set med nya danska sextetten Six City Stompers.Detta unga och energifyllda band utannonserades som fräsh och klassisk jazz. Så sant! Utan att förringa någon vill jag ändå speciellt nämna blåsarna. På trumpet Peter Marott,på flugabone ( en sorts mix av ventilbasun och flygelhorn ) och piano
Peter Rosendal och så kvällens stora överraskning på altsax Mads Mathias. Hans utomordentligt fina ton och välformulerade solon gör
att jag gärna utnämner utnämner honom till en “rising star”.
Till sist och sammantaget tycker jag att Louis Mitchell har gett oss en god lektion i konsten att fylla ett helt hus med fantastisk musik och med glad och belåten publik. Och detta utan att egentligen boka en enda jättekänd artist. Stort !
STIG LINDEROTH
Här har Stig sammanfattat det synnerligen lyckade Jazzpartyt 2012. Det är en konst att inte sväva ut!Visst var det tur att jazzen flyttats från Grand, som bara lever på gamla tider. “Grand når inte ända fram” har blivit ett talesätt! Tyvärr var det ingen som rapporterade från Allhelgonakyrkan där det bjöds på Ellingtons Sacred Consert. Men nu är det bara att vänta på 2013 års Jazzparty!