För snart 16 år sedan, den 16 augusti 1992, började jag skissa på en deckarhistoria utspelande sig i Båstad, nordvästra Skåne. Huvudpersonen är bokhandlare och heter Simon Linde. Eftersom jag förmodligen aldrig blir färdig att avsluta det hela så kanske någon annan kan föra historien vidare.
Varsågoda !
Personerna:
Simon Linde, Lund. Bokhandlare med mycket stort jazz- och fågelintresse.
Johan Persson, journalist, gammal god vän till Linde.
Rune Ljung, pensionerad kriminalkommissarie.
Marianne Hall, Lindes sambo ( som läser för mycket deckare ).
Milton ( Mille ), peppar och salt schnauzer. Nyfiken, vaktig och med den dåliga smaken att börja yla så fort han hör John Coltrane.
Lindes och Halls bostad : Gammalt 1 1/2 plans hus i Professorsstaden i Lund.
Sommarhus i Båstad med utsikt över småbåtshamnen, skrattmåsar, svanar mm.
Bil, ja. En gammal dröm, Mercedes 190 från 1959 och som egentligen kräver mer pengar och ork än ägaren kan uppbringa.
Vanor ( ovanor ): somnar gärna med en bok på näsan. Dricker skotsk whisky, lite mer än som är nyttigt.
Story:
På senare år har Simon kommit att mer och mer intressera sig för sin barndoms historia och dess miljöer. Med uppväxtorten Båstad i centrum letar sig Simon genom den ena platsen efter den andra där han nostalgiskt sörplar i sig återupptäckta känslor och minnen.
Under sökandet efter det sedan många år nedlagda kaféet Terrassen gör Simon ett otrevligt fynd. Eller snarare Mille en upptäckt. Bland de kvarvarande resterna av Terrassens källare nosar sig Mille fram till ett skelett. Skallen visar tydliga spår av våld. Rester av kläder ger vissa ledtrådar till vem som bragts om livet för nästan 40 år sedan.
Vem är mördaren ?
Simon gör sina egna efterforskningar med hjälp av sin bekantskapskrets. I kamp med tiden. Mordet preskriperas nästa sommar och en mördare kan gå fri.
TERRASSEN
Av trapporna upp till järnvägsspåren återstod nästan ingenting. Gräset hade växt över det mesta och egentligen var det bara några mossiga och omkullvälta cementstolpar som avslöjade att här för länge sedan funnits en välfrekventerad gång som lett över spåren och sedan brant längs med åssluttningen upp till kaféet Terrassen.
Simon mindes inte att det varit så brant förr i världen. Väl uppe på spåren pustade han hörbart men gick ändå snabbt vidare uppför slänten. Gången var bitvis svårframkomlig då buskar och snår återtagit mark under åren som gått. Vindfällda träd låg här och där och gjorde sitt bästa för att hindra Simons framkomst.
Det var augusti och sommaren hade fått den där behagliga och rofyllda stämningen som man ofta upplever där ett intensivt turistliv dominerar under juni och juli.
Temperaturen var behaglig, så där 18 grader och där Simon stretade uppför, mot sitt mål, fick han plötsligt känslan av att åter vara tillbaka í mitten på 50-talet. Hans blick fångade , som förr, raka och spänstiga trädstammar, lämpade för pilbågstillverkning. Stora stenar, väl ägnade att gömma sig bakom och ogenomträngliga snår fick hans fantasi att inför sitt innre återuppliva krigen som pojkgängen från Båstad och Malen utkämpade under framför allt de långa och intensiva sommarloven.
Den här sommaren var den tredje som Simon ägnat sin semester åt att försöka återfinna sin ungdoms smultronställen.
Varför han så plötsligt börjat intressera sig för det förflutna visste han egentligen inte. Det hade förmodligen något att göra med åldern. Simon hade för ett par år sedan nått, som det heter, livets middagshöjd och han antog att detta faktum fått honom att börja fundera på sitt liv och vad detta hittills betytt för honom.
Simon hade också med åren börjat uppskatta känslan av vemod. Märkligt nog tilltalade det honom numera att tänka tillbaka på det förflutna. Både på positiva och negativa upplevelser. Han tyckte sig få någon sorts kraft ur dem.
Som han nu kämpade vidare längs stigen mot den plats där Terrassen borde ligga kom han att tänka på att just den här sortens natur och omgivning var vad hans schnauzer Milton älskade över allt annat. Strängt taget var det ju förfärligt egoistiskt av honom att inte dela med sig av upplevelserna denna dag.
Alltså vände han om, halvvägs mot målet. Ned igen, det gick lite lättare. Nästan framme vid järnvägsspåret hörde han tåget komma från söder. Ett av de få tåg som numera stannar vid Båstads station. Simon tittade åt höger och såg på perrongen några hundra meter bort att faktiskt flera människor stod och väntade på tåget. Sommarens sista gäster antog han.
I morgon börjar ju skolorna och badorten avfolkades i rask takt, också med SJ:s hjälp.
Nedför det som en gång varit trappor och vidare mot bilen som stod parkerad på en gata strax intill. Simon tittade med tillfredsställelse på den gamla Merceden, en 190 från 1959. Ända sedan en gammal skolkamrats pappa en gång haft en sådan bil hade han drömt om att själv kunna köra en egen sådan.
Den hade inte varit direkt billig att införskaffa och inte var den speciellt billig att köra heller men Simon uppskattade känslan av gediget arbete i detta bilbygge. Instrumentpanel i trä och dörrar som inte skramlar när man stänger dem får ju kosta, tyckte han.
Det tog 5 minuter att köra hem och Simon möttes i dörren av Milton.
-Jag tar Mille med och kör igen, skrek han så att det skulle höras genom huset, ut i trädgården, där han antog att Marianne, Simons sambo sen 10 år, befann sig.
Dörren mot trädgården var öppen och Marianne uppenbarade sig strax.
-Hur går det ? sade hon och tittade medlidsamt på Simon. Hon hade de senaste åren med viss oro betraktat, som hon sade, Simons återgång i barndomen.
-Bra, sade Simon. Jaf tyckte att att Mille gott kunde få följa med, det är ju faktiskt ganska spännande att gå däruppe längs åssluttningen. Och så får jag ju lite sällskap.
Det sista sade han med en lätt stänk av ironi.
