Stig Linderoth Quartet
Stig Linderoth baritone saxophone
Hal Galper piano
Steve Gilmore bass
Bill Goodwinn drums
Jamey Aebersold Jazz Play-a-longs
THE PARTY´S OVER
Uncategorized
ÅKE NORDIN / SOFT WINDS TRIO
Jag mötte tenorsaxofonisten Åke Nordin första gången 1980 i en radiostudio i Malmö. Han var då medlem i Malmöbaserade gruppen Fullkorn som var på plats för en skivinspelning. Resultatet kan vi höra på en samlingsskiva med olika Malmöjazzgrupper, Jazz i Malmö ( Caprice CAP 3021 ) där vi möter en Coltrane/Shorterinspirerad Nordin.
Det är ju en gåta varför Åke Nordin, som nu är en av Skånes, för att inte säga Sveriges bästa saxofonister, inte har hörts på platta mer än några få gånger under åren som gått. Rätta mig gärna om jag har fel men jag kan bara hitta hans medverkan på en Lars Wadenbäck CD från 2013 (Something New Something Blue).
Och först nu kommer Åke Nordins första platta i eget namn, Soft Winds Trio (Ad Open 19-001) med Ulf Rådelius, bas och BG Sahlin, gitarr. Inspelningen är gjord 2013 men släpptes först 2019 på etiketten AdOpen. Men bättre sent än aldrig, här har ni triojazz av bästa format!
Med Soft Winds Trio, är Nordin en mycket personlig och säker solist. Repertoaren är en rad ”jazzklassiker” som tillsammans bildar en sorts berättelse. Med inledande East of the Sun visar Nordin vilken lysande improvisatör och berättare han är. Nordin talar till oss och jag hör Lars Gullininspirerat, framåtlutat, melodiskt och mjukt tenorspel. Ansatsen är påtagligt intim och saliven stänker. Tillsammans med sina medspelare får han här trioformatet att låta väldigt mycket mer, dubbelt upp.
Wardell Grays Twisted har man väl inte hört mycket av sen Lambert, Hendricks & Ross gjorde en hit av den. Nordin gör en mera eftertänksam tolkning och får, menar jag, ut mer av Grays fina melodi. En Benny Carterbossa, Only Trust Your Heart, sitter fint och ger omväxling. Prov på” call and respons” får vi sen i S´Wonderful och dom tre visar hur samspelta dom är. I Social Call får BG Sahlin tillfälle att bjuda på ett välformulerat gitarrsolo. Rådelius spelar både stort och lite orent (!) i Polka Dots And Moonbeams. Men det gjorde ju i bland också basgiganter som NHÖP. Plattan avslutar överraskande med ett vokalnummer That´s All. Modigt, för Åke Nordin är ju ingen stor sångare. Jag vill nog
ändå placera honom i samma liga som Svante Thuresson och Jan Sigurd/ Chet Baker. Om jag fått råda så skulle jag låtit tenorsaxofonisten Åke Nordin ta sista choruset. Det hade hela plattan vunnit på, That´s All!
MALMÖ JAZZRADIO
Gäst hos Stig Linderoth den 15 mars 1982 Cornelis Vreesvijk
Detta program är inte som jag skulle vilja ha det. Det är oredigerat och ljudet är dåligt. Jag hoppas kunna förbättra
det hela så spetsa öronen håll ut!
SWING FOR 2021 AND BEYOND!
Pladask föll jag för detta CD-album som alldeles nyss damp ner i min brevlåda. På omslaget ser man sex prydliga herrar som får mig nyfiket att undra : Vad är detta?
Jo, visar det sig, gruppens namn är Swing Très Bien Extravaganza (STBE), en sextett som kommer från vårt lands södra delar, samtliga är riktiga jazzveteraner och har under massor av år synts och hörts i diverse olika jazzsammanhang.
La Belle Vie heter albumet och det är just precis vad det handlar om. En lite udda sättning och med ett sound som förbluffar: dragspel, vibra , gitarr, fiol, trummor och bas. Repertoaren spretar och man noterar musik från Django Reinhardt, Duke Ellington, Erik Frank, Fats Waller och Mozart! Detta är för att använda ett slitet uttryck gladjazz eller happy jazz i dess bästa bemärkelse: It must schwing sa en gång Blue Noteproducenten Alfred Lion. STBE svänger!! Man blir glad när man hör dem!
La Belle Vie är en välproducerad platta som finner sin publik i alla sammanhang där man vill bli rejält underhållen. Klassisk swing för tvåtusentalet menar jag. Musik hottare än hot, om nu detta är möjligt. Det här är en platta som inte behöver analyseras. En liten notering bara, basisten Ulf Rådelius, har en påtagligt framskjuten plats i den mäktiga ljudbilden och bidrar till att man gott kunde kalla sig SUPER SWING TRÈS BIEN EXTRAVAGANZA.
Swing Très Bien Extravaganza är:
Filip Runesson,
Lars Ljungberg
Ulf Rådelius
Johan Ohlsson
BG Sahlin
Pelle TRAZAN Jonasson
ORNETTE COLEMAN
My first and great inspiration in jazz. Ornettes platta Tomorrow is the question ( 1959). Har för alltid etsat sig fast i min innre ” jazzhårddisk”. 2006 kom Sound Grammar för vilken han fick Pulitzer Prize samma år! Här får ni de tre första spåren från denna fantastiska platta, Jordan, Sleep Talking och Turnaround ( som hördes första gången på Tomorrow)
Lyssna speciellt på de otroliga basisterna Gregory Cohen och Tony Falanga.
Maria Golia har skrivit en annorlunda Ornette Coleman biografi. Är man nörd i ämnet så är det här en bok som absolut måste läsas!
FUNKYTIME 1
Den 29 augusti 1982 sändes i SRP3 det allra första programmet i serien Funkytime. Programmets signatur var Universal Mother hämtat från Don Cherrys album Here And Now.
MÖTEN MAN MINNS 2
Här kommer ett nytt foto från ett minnesvärt möte. Vilka är personerna och i vilket sammanhang syns dom?
Bengt Melin ( Aftonbladet), Jan Olsson, Dizzy Gillespie, Ulla Olsson, Stig Linderoth. Mannen i mitten kan jag inte placera, jag tror han har en saxofonväska i handen.
MÖTEN MAN MINNS 1
Jag har nu nått det stadiet i livet då minnen ständigt passerar revy och pockar på uppmärksamhet. Det kan gälla människor man mött, musik man hört, episoder från det förflutna som dyker upp i ens drömmar.
Jag undrar så vad den här kvartetten lyssnar på. Bilden är säkert från någon festival, Kristianstad kanske och bakom kameran Gunnar Holmberg?
Hur som helst kanske någon kan gissa vilka som syns på bilden. Fyra mycket goda vänner i alla fall !
Jan Olsson , Stig Linderoth, Peer Johansson, Ulla Olsson
Vår musik 1959-1962
RAGNAR BRINGERT
För att ytterliggare sprida ljus över vad som ägde rum i Båstad och Lund i slutet på 50-talet har jag fått delar av min trummis Ragnar Bringerts ”jazzanteckningar” från tiden.
Jag är verkligen tacksam för detta och här kommer hans oredigerade bidrag till den lokala jazzhistorien.
Vår musik 1959-1962
1959
Det känns konstigt att skriva 1959, men det var faktiskt det året Leif Åkerud satte mig i kontakt med Göran Hansson för att komma igång och spela modern jazz. Jag och min familj hade hyrt hos Åkerud några somrar och Leif spelade piano. Göran kontaktade dig Stig och så var vi en kvartett. Gruppen sprack och Leif lämnade oss. Men du fixade lokal: realskolans kök enligt min ”musikbok”, där jag gjorde minnesanteckningar om spelningar och jazzupplevelser. Dessutom kände du Rustan, som knöts till gruppen och så var vi en kvartett igen.
Vi provspelade på Pershög och Jägersborg (Törnlund var källarmästare) och vi hade lite kontakter med frisören Trollér, som ledde Stan Mortons lokalt berömda dansorkester. Du spelade kanske redan då med Stan M? Pershögs fina nöjespalats brann ner till grunden i december 1959.
Du lumpade i Stockholm och vi lyckade inte ordna någon gemensam spelning förrän du och Göran besökte Lund under mellandagarna. Jag hade bådat upp en pianist Tommy Forss och en gitarrist Claes Westerlund. Vi spelade den 26/12 i Nya Sparbankens skyddsrum och den 27/12 hemma hos Claes. Det var en session inte utan störningar av Claes äldre bror, som ville visa sina klena kunskaper som dixietrumpetare. Dagen efter stack vi alla till Köpenhamn för att besöka Montmartre. Sista båten hem gick kl. 20 och Tommy och jag återvände med den medan du och Göran stannade kvar över natten och njöt av musiken….
1960
Sommaren blev mager ur spelsynpunkt. Vi träffades bara en gång på skolan. Rustan kom inte och vi var tre kärnmedlemmar: du och jag och Göran. Några av oss satt in i Leffes storband i Ängelholm och jag spelade i pausen på Strand med pianist. Göran och jag var med på repetition i Förslöv. Jag lekte bassist men slutade vid trummorna.
Hösten började du nog jobba på Färgfoto och du och jag spelade regelbundet på tisdagarna i banken och Fosse (Tommy Forss) och jag spelade på lördagarna hemma hos honom. Claes W kom inte med på våra tisdagsspel.
1961
Så kom Stellan Ljung in i vår grupp. Jag tyckte han var begåvad och klarade av vår musik på en klingande bas. Vi fortsatte på tisdagarna i bankens källare. Någon tid var vi faktiskt fyra genom att Östen – skolkamrat till mig – var med några gånger. Han hade lite svårt för att hänga med i vår musik rent tekniskt.
Vi gjorde en del bandinspelningar av improvisationer baserade på främst på John Lewis och Ornette Colemans musik. En lista på vad vi spelade under året bifogar jag separat. Under våren fick jag möjlighet att spela med en annan lundabassist: Lucas Lindholm som hade möte med en rödhårig ”malmötenorist” helt i Sonny Rollins anda (Helge A?).
Till midsommar debuterade jag som basist (Rustans bas) och bongo-spelare på Klubb Sjöboden, som var Strands nattklubb för ungdomar. Orkestern bestod av Nenne Holm (dr), pianist från Klippan (Lilja?) och du spelade altsax medan jag kompade. Enligt uppgift utbyttes pianisten kl. 23. Han ersattes av fru Söderberg (?) som hade begåvats med ”en vidrig rytmik” enligt mina noteringar. Samma combo fortsatte även på midsommardagen men med en decimerad publik.
Under juli månad gjorde jag några inhopp i Stan Mortons fina dansorkester på Hotell Kattegatt. Stan Morton hanterade basen och fiolen på klassiskt manér. Lilja var pianist och Stig var gruppens moderna inslag. Elvir Ahlstad trakterade trummorna. Jag medverkade två gånger. Stämningen är fantastisk i juli på en sommarrestaurang med dans.
Hösten fortsatte med intensiva spelningar med trion Lund: du och jag och Stellan nådde nya höjder, vilket dokumenterats ett antal inspelningar. Jag tycker så här i efterhand att vi kom ganska långt för vår tid och vi var säkert mycket moderna och spelade enligt det ”senaste” modet. Men utvecklingen har ju inte stått stilla.
1962
Under våren repade vi på Färgfoto. Jag kanske inte hann spela så mycket eftersom jag tog studenten i april. Lumpen kallade och jag var i Stockholm under sommarmånaderna. Tyvärr var vi förlagda till Spillersboda i norra skärgården under ett antal veckor så det blev inte så många tillfällen att lyssna på jazz i storstaden.
Men hösten 1962 blev enligt mina noteringar en riktigt lyckad spelsäsong och vi kände oss tillfreds efter varje speltillfälle. Vi gick nästan helt in för fria improvisationer utan att fundera på ackord och harmonier. Du och Stellan bidrog med var sin komposition. Under hösten fick vi en intressant upplevelse hemma hos Stellan. Han hade kontakt med Jan ”Tollarparen” Eriksson och du och jag och Stellan fick så chans att spela med honom en eftermiddag. Han blev senare känd pianist i TV-programmet ”Här har du dit liv”.
Övrigt
Bland övriga minnen som dyker upp när jag läser mina noteringar handlar om fester efter spelningarna i Torekov, en äventyrlig midsommarafton i Båstad och många andra upptåg. Även om våra trio-år var musikaliskt de bästa så var kanske sommarspelningarna i Torekov de roligaste tack vare en originell bandledare och en fantastisk publik i varje fall efter maten, då dansen påbörjades. Att sitta vid trummorna gav många tillfällen att studera dansstilar och personligheter i den blandade publiken med både ”badgäster” och ortsbefolkning.
ULF HOLMSTRÖM
BLUES FOR J /Gateway music cd
Malmöaltsaxofonisten Ulf Holmström uppmärksammade jag för ett antal år sedan vid Monday Night Big Bands måndagsgigs på Mattsons ölpub i Malmö. Något senare, Malmö Live förra våren, en hyllningskonsert för Ella Fitzgerald där ett storband under ledning av Anders Berglund visade upp flera av våra lokala jazzmusiker. Bl a Ulf Holmström som jag fick upp öronen för efter ett riktigt rivigt altsaxsolo. Jag kände att jag gärna ville höra mera. Jag blev hörsammad, ett och ett halvt år senare, då jag nu fått Holmströms nya skiva för recension.
Blues For J , plattans titelspår, är tillägnat Julian Cannonball Adderley som är Ulf Holmströms stora inspiration genom åren. Och visst kan man höra att han lyssnat mycket på sin idol men jag tycker att det finns flera andra altsaxar i bakgrunden, Art Pepper tex . Låt mig beskriva Holmströms sound som en mix av Cannonballs lite yvigare spel och Peppers mera rakare. Charlie Parker går ju inte att undvika om man spelar altsax så naturligtvis dyker det upp ett och annat Parkercitat om man lyssnar noga på Holmströms många fina och välartikulerade solon . Blues For J kunde ha lånats från Adderleys San Fransicoalbum 1959 och någon ”jazzdänga” av Bobby Timmons. Men här har vi i stället ett riktigt lyckat Holmströmoriginal som skulle vara givet som en singel om man nu fick för sig att släppa en sådan. En annan association är Rune Övermans gamla hit 0ld Spice! ” Feel good jazz” med andra ord. Nu lånar jag friskt här från Pepper och presenterar Ulf Holmström Meets The Rhythm Section, i detta fall Sven Erik Lundeqvist på piano, Simon Peterson på bas och Jonas Holgersson på trummor.
Dessa tre eminenta svenska jazzmusiker har en stor del i att Ulf Holmströms CD Blues For J är så lyckad som den är. Det är kanske att ta i om jag jämför
med Chambers, Garland och Philly Joe men steget är verkligen inte allför stort!
Blues For J är jazz for mej och kommer att så förbli under lång tid!
STIG LINDEROTH
linderoth 